Nya hörapparater

Minen, glädjen i ögonen var oslagbara då jag satt i de nya hörapparaterna i morse. "Mamma, nu hör jag bra!" Yes, att de godkändes och fungerar!!!

Hörsel

Ikväll då jag berättade kvällssagan åt lillkillen satt jag en halv meter ifrån honom och berättade med en aningen svagare röst än vanlig diskussionsröst. När jag var klar sa han "jag hörde ingenting". Han hade inte uppfattat vad jag berättat, bara små delar av den. Så då var det bara att ta den från början med en lite högre röst än normal pratvolym och då såg han glad ut: "mamma, nu hör jag". Det har varit ganska mycket VA på sista tiden. I förskolan har de märkt att han inte uppfattar instruktioner vid samlingen. Och att han överlag har svårare att höra när det är flera personer i samma utrymme. Tur nog kom de nya apparaterna idag på posten. De glittrar i grönt! Hoppas bara att de inte skall ta sjukt att ha dem (det klagade han på med de förra, att det tog ont i örat) och att han skall slippa rundgång i högra örat. Imorgon är de upp till bevis.

Följder av gruppterapin

Jag har i några år gått i gruppterapi för föräldrar till barn som väcker oro. Senaste träffen hade vi i lördags. Före träffen skulle jag ha sagt att allt är bra, men då det var dags för mig att berätta vad som hade hänt sedan senast märkte jag att det kom en klump i bröstet och det kändes konstigt i hela kroppen. Tydligen var allt inte så bra heller, men jag har säkert trängt bort tankarna en längre tid. Ingenting stort har hänt och vardagen är nu som den brukar hos oss, men min oro och mina funderingar tycks öka. Misstänker att det är skolstarten bl.a. som sätter igång oron. Samt lite ditt och datt på jobbet som inte riktigt går som jag hade tänkt. Många bäckar små...

Dessutom borde jag hålla mig borta från sociala medier just nu, i synnerhet på fina soliga dagar. Frustrerande att se alla fina naturbilder och läsa hur underbart alla har haft det i det underbara vädret när man själv inte har varit ute i dagsljus på lääääänge. Känns det som. Men är man flunssig så är man.

Snart kommer vårkänslorna och då brukar allt bli bättre. Visst?!

Att hjälpa

När hjälper man och när är att hjälpa att stjälpa?

Detta funderade jag mycket på igår. Med 12- och 10-åringen försöker jag att hjälpa så lite som möjligt, men det händer nog att jag hjälper med sådant som jag vet att de klarar av själva. Men lillkillen vill ju ha hjälp med precis allting. Och när man har hjälpt honom med en sak en gång kan man nog räkna med att han alltid kommer att vilja ha hjälp med den saken. Igår bestämde jag mig för att nu hjälps det inte längre med sådant som han kan. I samma veva bestämde jag att matbordet är en skärmfri plats alla dagar för alla i familjen. Ingen skillnad mellan barn och vuxen och ingen skillnad mellan vardag och veckoslut. Så, ja-a, när kvällen kom var jag ganska slut, men nöjd över alla gånger jag inte gav efter (vi räknade med lillkillen hur många gånger vi hade "bråkat" under dagen och det blev över tio olika bråk, som alla varade över tio minuter). I hopp om att dagen skall bli lugnare än gårdagen...