I ett år har Joel gått i simskola med DUV. Detta läsår har det bara varit tre killar så det är lugnt och skönt i bassängen. Han blir modigare för var gång och några meter klarar han av att simma (dyka kan han väldigt långt).
Igår var ett filmteam från MTV3 på plats för att filma en av killarna i simskolan. Om jag förstod rätt skulle det bli en åttadelad dokumentär om olika organisationer som just DUV. I bassängen gick allt relativt bra. En gång ville Joel kasta vatten på filmkameran, men det var allt. Men då vi skulle lämna bassängen vägrade han. Jag fick bända loss honom från räcket för att få honom in i duschrummet. Några gånger rymde han tillbaka till bassängen. Han vägrade komma in i duschen. Vägrade klä av sig simpparen. Sparkade, skrek. Vägrade bli torkad för då skulle han i duschen. Sparkade och skrek då jag skulle klä på honom. Kalsonger och T-shirt fick jag på honom innan han rymde ut i korridoren. Jag tog vårt pick och pack till korridoren och försökte få på mera kläder. Då sätter han igång och sparkar dörrar och väggar. (De lät inte så hållbara.) Nu hade en halv timme gått från det att simningen tog slut. Nea hade redan i 20 minuter väntat på att bli upplockad från jumpan. Jag hade varit saklig och lugn under hela tiden, men nu tog tålamodet slut. Jag sa att nu går vi och började gå mot ytterdörren. Joel skrek och grät, satt stövlarna på sig och följde efter mig skrikande och gråtande.
Nu hade ju kameramannen sett sin chans. Han sprang före oss ut på parkeringen en bit bort och filmade när vi gick till bilen. Skulle jag i den stunden ha varit talför skulle jag nog ha frågat vad han håller på med. Men det var jag inte. Så nu finns det filmbevis på att jag låter vår son gå i T-shirt och kalsonger mitt i vintern. Så om du som läser detta råkar se ett sådant filmklipp på MTV3 så förstår du kanske varför jag låter min son vandra omkring halvnaken i minusgrader. (PS. Väl i bilen fick jag hur lätt som helst klä på byxor och rock!!)
