Sen när barnen blir äldre ska vi...

Det är en mening som min man och jag har sagt många gånger de senaste 12 åren. Vi skall resa, geocacha mera, gå oftare på bio, teater osv. Men nu känns det som om vi äntligen skulle kunna göra en av dessa saker redan, nämligen golfa! Blev inspirerad av en av gästerna på kalaset igår, som har tagit green card i sommar. Hon har bytt ut innebandyklubban mot golfklubbor och hela familjen golfar tillsammans. Fick mig att tänka att det kanske är dags för mig att göra lika. (Innebandyn lockar inte alls just nu, i synnerhet inte då benen har krånglat så i sommar.) Så igår efter kalaset och idag igen har min man, minstingen och jag varit på rangen och svingat. Igår gick det sådär, men idag hade jag fler lyckade än misslyckade slag. Känslan, när man får en bra träff och bollen flyger iväg i en rak fin bana, är härlig! Få se om jag hinner testa någon pay-and-play-bana ännu i höst, så får vi se sedan om ivern sitter i för lite mera spel nästa sommar. Bara för att barnen har blivit äldre behöver det inte betyda att det kommer att vara lätt att hitta tiden för golfandet. Kan bli en fight mellan golf och ett växthus. Få se vem som vinner.

Kalasdags

Idag har vi firat mellanbarnet, 10-åringen. Han har varit överlycklig i dagarna två. Han var väldigt nöjd över alla presenter han fick, över maten han fick beställa till middag och över all uppmärksamhet. Även nästan-tonåringen har varit på bra humör idag (men mellan varven har det nog snästs, men mindre än vanligt) för hon fick ha fem kompisar övernatten. De sov i tält på gården och gjorde andra delen av sin film. Läskig blir den, alla dör i slutet. Och minstingen har varit på bättre humör en längre tid redan. Han prövar nog gränserna på dagis. Sätter de nya tanterna på prov. Men utbrotten här hemma har varit färre på sista tiden.
Sist, men inte minst, har jag varit på bättre humör idag. Och nu känns det som om jag, efter 13 års paus från golfandet, skulle kunna återuppta hobbyn. Var och svingade klubban lite efter kalaset (även lillkillen var med, tror att golf skulle kunna passa honom som idrottsgren) och lite satt nog touchen ännu kvar. Så kanske nästa sommar att det finns chans för några rundor. Få se.

Testade tre nya recept inför kalaset. Chokladmaränger, kruspärspaj och en rödavinbärspaj. Mums!!

Drop In

Sitter och pustar ut efter ett utbrott som varade i en timme. Så långvarigt utbrott har han inte haft på länge. Först var det fel saft, sen var det var han ville dricka den, sen fokuserade han på hur många tuggummin han skulle få och skrek över det. I ett skede tänkte jag ge upp, men hur gör man det? Om man har bestämt en regel måste man hålla den trots att det skulle vara tusen gånger lättare att säga: "Drick hur mycket av saften med socker som du vill och det är ok att du dricker den precis när du vill. "Det är klart att du får bära omkring på saften i hela huset och fast stå i soffan och dricka den." "Ta hur många tuggummin som helst hur ofta som helst." Men vad skulle hända om jag kastade in handduken och gav efter? Hur skulle det gå nästa gång jag försöker ha gränser? Och med dessa kommande gånger i bakhuvudet stod jag på mig och tog "de små faiterna" för att ha en chans att vinna de stora.

Nu leker han som om ingenting skulle ha hänt. Idag var första dagen tillbaka på dagis, så jag vet att förutsättningarna för en lyckad kväll var ganska minimala. Men jag hade en skön stund idag på dagen. Jag gick till en drop in frissa och det var kö. I femtio minuter satt jag och gjorde ingenting och ingen krävde att jag gjorde något, allra minst jag själv. Såååå skönt! Frissans ord: "ja du e ju vuxen och vet väl hur du vill ha det." Fegade kanske lite ur då det gällde hur mycket hon skulle ta då hennes reaktion var sådan, men är väldigt nöjd över resultatet. (Min man har dock inte märkt att kalufsen är betydligt kortare - men det hade jag inte förväntat mig heller).

Imorgon på jobb

I ett huj har alla lediga veckor rusat förbi och imorgon skall jag på jobb. De första dagarna brukar gå åt till att dra i sig atmosfären och återanpassa sig till huset. Jag har ett möte inbokat imorgon, som vi bokade  i början av juni. Hoppas hon minns varför vi skall ha möte, för jag minns inte. Hoppas alla jobbtankar återkommer snart och det man hade tänkt ta itu med på hösten, att man minns vad de sakerna var. Optimist som jag är skriver jag inte ner allt, trots att jag borde ha lärt mig vid det här laget - det som inte står i kalendern existerar inte!

Om man mäter hur lång min sommar har varit i böcker har den varit mycket längre än jag trodde. Började sommaren med dessa:

Dessa läste jag på Åland.

Och från den här högen läste jag några före Åland och resten efter. (Ser att en bok kommit med på två bilder.) Totalt 12 böcker. Skall idag påbörja nr13 eftersom jag inte somnar utan att läsa en liten stund. Hjärnan snurrar på för mycket om jag försöker somna utan bok. Få se vad jag hittar till näst.

Stanna hemma

Idag har alla varit någonstans. Solen har skinit hela dagen och alla är på stranden. Utom vi. Jag har inte lust att fara någonstans med rädslan för liknande utbrott som igår i bilen eller utbrott överlag. Så vi har varit hemma. Nja, nästan hela dagen. På förmiddagen (då när jag kände mig utvilad efter en lång nattsömn, solen sken etc) cyklade vi med "tandemcykeln" till en park. Vägen dit gick bra, han lekte snällt en lång stund, men plötsligt svängde det. Han tog sand från sandlådan och kastade på mig. Sa att han inte får kasta, vi far hem om han kastar, flyttade mig lite längre bort, men han följde bara efter och fortsatte kasta sand och stenar på mig. Det tog ganska länge innan han slutade, innan han satt ordentligt på cykeln och vi kunde fara hemåt igen. Hur får man någon att lyda som inte vill lyda? Än så länge har han inte haft fler utbrott idag, så idag har egentligen varit en bra dag.

Sista bilresan?

Känns som om det var sista bilresan för en tid idag. Man är så maktlös då man sitter vid ratten och ord och förmaningar inte räcker till. Hemresan från stranden idag slutade med att mellanbarnet satt och pressade ner den arga lillkillen i bilstolen, samtidigt som han höll fast händerna så att jag och fönstret skonades från slag. Tack och lov slår han inte sina syskon utan bara mig! Men jag tyckte inte om att det inte fanns andra alternativ än att be 9-åringen hålla i sin lillebror. Vi väntade i 10 minuter på stranden att han självmant skulle lugna ner sig och sätta sig i bilstolen, men resultatlöst. Undrar vad det är som är orsaken till dessa utbrott? Vi har varit hemma ganska mycket på sista tiden (endast lör-sön på vift de senaste två veckorna) så det borde inte vara det som är orsaken. Månne epilepsimedicinen är boven igen? Tur nog har vi läkarkontroll om tre veckor, så då kollar de halten i blodet. Är frestad att ringa dagis imorgon och fråga om de kan ta emot honom lite tidigare så att jag skulle hinna ladda batterierna ens en aning inför skolstarten.

Jag exploderade!

Jag kastade en förpackning med yoghurt så att det skvätte om det. På flit. För att jag var arg. Frustrerad. Trött. Rådlös. Tror att de som känner mig har svårt att föreställa sig att jag tappar tålamodet och agerar utåt som jag gjorde ikväll. Men det händer. Ibland är stubinen slut och efteråt undrar jag bara "varför?", för det känns ju inte ett dugg bättre efteråt.

Grannen frågade igår om jag ser fram emot att jobbet snart börjar igen. Jag svarade ärligt, för ärligt av hans min att dömma. För man får väl inte säga att man vill komma bort från sina barn. Att vi alla behöver lite andra människor att umgås med. Jag vågar säga det, eftersom jag älskar mina barn över allt annat, jag älskar att vara med dem, men jag vet också att jag behöver komma bort från dem emellanåt för att orka med allt. (Under sommaren har jag varit ifrån dem endast då jag varit till butiken, på några få promenader (har inte kunnat länka sedan midsommaren, vilket är en delorsak till tröttheten, jag behöver mina länkar för psyket!) och en kväll var jag på tjejträff! Men utöver dessa har jag varit med barnen i snart tio veckor.) Så ja, fast jag inte skulle vilja jobba vill jag åka till jobbet.

Dagligen har lillkillen dessa utbrott nuförtiden. Men nästan bara med mig. Tidigare hölls han på sitt rum då jag förde dit honom för att lugna ner sig, men nu kommer han genast bort och sparkar och slår det mesta han kommer åt.

Choklad har varit min energikälla idag då det borde vara motion och sol, men så har det inte blivit. Och nu måste jag ta mig i kragen, masa upp ur soffan och igen en gång säga samma sak åt de två äldre, för de lyder inte de heller, de väljer att strunta i vad jag säger och jag är tvungen att upprepa och upprepa och när de äntligen gör som de blir tillsagda kör vi samma rumba följande dag. Så nu trycker jag på play på min gnällskiva.