Jag exploderade!

Jag kastade en förpackning med yoghurt så att det skvätte om det. På flit. För att jag var arg. Frustrerad. Trött. Rådlös. Tror att de som känner mig har svårt att föreställa sig att jag tappar tålamodet och agerar utåt som jag gjorde ikväll. Men det händer. Ibland är stubinen slut och efteråt undrar jag bara "varför?", för det känns ju inte ett dugg bättre efteråt.

Grannen frågade igår om jag ser fram emot att jobbet snart börjar igen. Jag svarade ärligt, för ärligt av hans min att dömma. För man får väl inte säga att man vill komma bort från sina barn. Att vi alla behöver lite andra människor att umgås med. Jag vågar säga det, eftersom jag älskar mina barn över allt annat, jag älskar att vara med dem, men jag vet också att jag behöver komma bort från dem emellanåt för att orka med allt. (Under sommaren har jag varit ifrån dem endast då jag varit till butiken, på några få promenader (har inte kunnat länka sedan midsommaren, vilket är en delorsak till tröttheten, jag behöver mina länkar för psyket!) och en kväll var jag på tjejträff! Men utöver dessa har jag varit med barnen i snart tio veckor.) Så ja, fast jag inte skulle vilja jobba vill jag åka till jobbet.

Dagligen har lillkillen dessa utbrott nuförtiden. Men nästan bara med mig. Tidigare hölls han på sitt rum då jag förde dit honom för att lugna ner sig, men nu kommer han genast bort och sparkar och slår det mesta han kommer åt.

Choklad har varit min energikälla idag då det borde vara motion och sol, men så har det inte blivit. Och nu måste jag ta mig i kragen, masa upp ur soffan och igen en gång säga samma sak åt de två äldre, för de lyder inte de heller, de väljer att strunta i vad jag säger och jag är tvungen att upprepa och upprepa och när de äntligen gör som de blir tillsagda kör vi samma rumba följande dag. Så nu trycker jag på play på min gnällskiva.