Vem är jag?

Ålderskris? Identitetskris? Vet inte riktigt vad det är som spökar i mitt huvud just nu.
Min dotters beskrivning av mig "mamma tycker om att det är städat", fick mig att fundera. Nog för att det har kretsat i mitt huvud en lite längre tid, men att se mig själv genom henne var ett uppvaknande.

Jag vet vem jag är på jobbet. Jag kan min roll som arbetstagare. Jag vet vem jag är som mamma. Jag vet (för det mesta) hur jag vill uppfostra mina barn och hur jag skulle önska att vi var som familj. Men vem är jag? Hurdan är jag när jag inte har någon av de andra rollerna? Vad tycker jag om? Vad vill jag göra? I och med att barnen blir äldre och inte behöver mig lika mycket mera, bör jag väl komma underfund med vad jag vill. Vad vill jag göra då maten är lagad, kläderna är tvättade och huset är städat? Hittills har jag läst en hel del. Det är ett enkelt val att bara ta upp en bok, men inser ju att det är ganska ensamt. Vilka vuxna talar jag med förutom mina kolleger och min man?

Påbörjade en fotokurs i onsdags och det känns skönt att återuppta en hobby jag hade som yngre. Men det var lätt att välja en hobby som egentligen är för ensamvargar. Har tidigare tänkt att mitt behov av att vara ensam är en motvikt till jobbet. Att vara lärare, ha interaktion med tiotals personer per dag, stå "på scenen" flera timmar om dagen är socialt så det räcker. Men det är att vara social i sin yrkesroll och inte som jag själv.

Jaa, dessa tankar är en följd av gårdagens terapiträff. Vi har träffats några gånger per år i snart fem år. Ett ställe där man kan vara ärlig och öppen. Och igår vällde det saker ur min mun som jag inte riktigt visste att fanns i mitt huvud. Det är farligt att ha tid att tänka efter, det är enklare att köra på och inte reflektera så mycket.