Dagsläger

Idag har Joel varit på ”dagsläget”. Det är Kårkullas verksamhet som vi nu har använt några gånger. I somras var han där 9-15 i tre veckor (jag var på jobb) och i början på september var han där ett helt veckoslut. Eftersom jag är hans närståendevårdare har jag rätt till tre dygns avlastning per månad. Men misstänker att antalet stiger i.o.m. att han nu har diagnosen utvecklingsstörning. Tidigare har vi inte tyckt att den här typens av avlastning varit nödvändig, men det senaste halvåret har tagit på allas krafter så nu behöver vi nog ta emot all den hjälp vi kan få.

 Så idag var vi på en geocachingrunda i ganska krävande terräng (och väder). Nea kom inte med (läste på finskaprov), men Adam följde med. Fem hittade vi.

Sex blev tio

På måndagen, då psykologen hörde skolans syn på situationen, togs beslutet att sex nätter förlängs till tio. Tungt att höra det beslutet, men kändes ändå viktigt så att de skulle få en bättre bild av situationen. En av konsekvenserna från besöket är en ny diagnos, nämligen utvecklingsstörning. Nämnde även autism, men att lägga till den diagnosen påverkar ingenting. En annan följd, hoppeligen övergående, är att Joels humör har varit sämre än före intagningen. Han har haft kraftiga raseriutbrott och varit väldigt arg. Nyss var första gången han försökte bita sig själv. Han har även bankat huvudet i väggen oftare än tidigare. Hoppas som sagt att det är övergående och bara en protestreaktion till att ha varit borta hemifrån.
Nästa möte om fyra dagar, få se vad de kommer med då. Vill gärna ha tips hur vi skall agera här hemma så att ingen och inget tar skada.

Sjätte natten

I kväll är det sjätte kvällen som jag inte får pussa och krama min goa kille godnatt. 

På grund av mycket utåtagerande beteende under det senaste halvåret och försämring i utvecklingen på väldigt många områden lyssnade neurologen äntligen på oss. Hon var på väg att ta in Joel med våld, men tur nog ändrade hon remissen till frivillig intagning. Så tisdagen var säkert den tyngsta i mitt liv. Det kändes som om mitt hjärta skulle gå sönder när jag sa hej då till en pojke som intet ont anande följt snällt med till Tyks, suttit snällt och lyssnat på allt vuxenprat, och sedan får chockbeskedet att mamma tänker åka hem utan honom. Så nu hoppas jag verkligen att de har gjort många observationer under veckan och att de har en tydlig plan hur vi skall förbättra situationen. För jag kan inte acceptera denna separation om den inte leder till något. Imorgon är det möte. Då får vi se. 

I parken under vårt besök idag.