På grund av mycket utåtagerande beteende under det senaste halvåret och försämring i utvecklingen på väldigt många områden lyssnade neurologen äntligen på oss. Hon var på väg att ta in Joel med våld, men tur nog ändrade hon remissen till frivillig intagning. Så tisdagen var säkert den tyngsta i mitt liv. Det kändes som om mitt hjärta skulle gå sönder när jag sa hej då till en pojke som intet ont anande följt snällt med till Tyks, suttit snällt och lyssnat på allt vuxenprat, och sedan får chockbeskedet att mamma tänker åka hem utan honom. Så nu hoppas jag verkligen att de har gjort många observationer under veckan och att de har en tydlig plan hur vi skall förbättra situationen. För jag kan inte acceptera denna separation om den inte leder till något. Imorgon är det möte. Då får vi se.
 |
| I parken under vårt besök idag. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar