Empati

Lillkillen har några autistiska drag, men det som var avgörande då han undersöktes för autism var hans interaktion med andra människor och han empati. Och empatisk är han verkligen. Häromdagen berättade jag (vi satt i bilen) att hans kompis hade fallit och stött sitt ben och måste ha benet i paket i några veckor. jag undrade om vi skulle skicka henne en teckning. Joel satt tyst på bakbänken och efter en stund hör jag hur han gråter. Tårarna bara rann och han hulkade "min bästa vän". Det var svårt att trösta honom, men efter en stund gick det om. Och nu när hans storasyster närmar sig tonåren och har rejäla humörssvängningar (stackars flicka) tar han efter hennes humör. Jag har märkt att om någon annan i familjen är på dåligt humör så blir Joels humör också sämre fast han före har varit på gott humör. En humörskameleont!

Kram till Joels bästa vän! Krya på dig!

Koncentrationsruta

Vi har i ett par månader varit strikta med att Joel skall klä på sig i sitt rum, på sin matta. Att vi är konsekventa och helt tydligt har en plats för påklädandet har hjälpt honom att bli snabbare klar på morgonen. Idag då jag lämnade killen på dagis fanns det en ruta med hjälp av målartejp vid hans plats på dagis. Det är meningen att han skall hållas inne i den då han klär på och av sig. Få se om det hjälper (han blev redan i höstas flyttad från en plats till en annan så att han bättre skulle kunna koncentrera sig vid påklädnings situationerna). Imorgon skall jag ta upp eventuell medicinering med neurologen.

PS Hörapparaterna var poppis en dag... nu är det en kamp att få sätta i dem. Trots att de är riktigt bling-bling-grejer!

Nya hörapparater

Minen, glädjen i ögonen var oslagbara då jag satt i de nya hörapparaterna i morse. "Mamma, nu hör jag bra!" Yes, att de godkändes och fungerar!!!

Hörsel

Ikväll då jag berättade kvällssagan åt lillkillen satt jag en halv meter ifrån honom och berättade med en aningen svagare röst än vanlig diskussionsröst. När jag var klar sa han "jag hörde ingenting". Han hade inte uppfattat vad jag berättat, bara små delar av den. Så då var det bara att ta den från början med en lite högre röst än normal pratvolym och då såg han glad ut: "mamma, nu hör jag". Det har varit ganska mycket VA på sista tiden. I förskolan har de märkt att han inte uppfattar instruktioner vid samlingen. Och att han överlag har svårare att höra när det är flera personer i samma utrymme. Tur nog kom de nya apparaterna idag på posten. De glittrar i grönt! Hoppas bara att de inte skall ta sjukt att ha dem (det klagade han på med de förra, att det tog ont i örat) och att han skall slippa rundgång i högra örat. Imorgon är de upp till bevis.

Följder av gruppterapin

Jag har i några år gått i gruppterapi för föräldrar till barn som väcker oro. Senaste träffen hade vi i lördags. Före träffen skulle jag ha sagt att allt är bra, men då det var dags för mig att berätta vad som hade hänt sedan senast märkte jag att det kom en klump i bröstet och det kändes konstigt i hela kroppen. Tydligen var allt inte så bra heller, men jag har säkert trängt bort tankarna en längre tid. Ingenting stort har hänt och vardagen är nu som den brukar hos oss, men min oro och mina funderingar tycks öka. Misstänker att det är skolstarten bl.a. som sätter igång oron. Samt lite ditt och datt på jobbet som inte riktigt går som jag hade tänkt. Många bäckar små...

Dessutom borde jag hålla mig borta från sociala medier just nu, i synnerhet på fina soliga dagar. Frustrerande att se alla fina naturbilder och läsa hur underbart alla har haft det i det underbara vädret när man själv inte har varit ute i dagsljus på lääääänge. Känns det som. Men är man flunssig så är man.

Snart kommer vårkänslorna och då brukar allt bli bättre. Visst?!

Att hjälpa

När hjälper man och när är att hjälpa att stjälpa?

Detta funderade jag mycket på igår. Med 12- och 10-åringen försöker jag att hjälpa så lite som möjligt, men det händer nog att jag hjälper med sådant som jag vet att de klarar av själva. Men lillkillen vill ju ha hjälp med precis allting. Och när man har hjälpt honom med en sak en gång kan man nog räkna med att han alltid kommer att vilja ha hjälp med den saken. Igår bestämde jag mig för att nu hjälps det inte längre med sådant som han kan. I samma veva bestämde jag att matbordet är en skärmfri plats alla dagar för alla i familjen. Ingen skillnad mellan barn och vuxen och ingen skillnad mellan vardag och veckoslut. Så, ja-a, när kvällen kom var jag ganska slut, men nöjd över alla gånger jag inte gav efter (vi räknade med lillkillen hur många gånger vi hade "bråkat" under dagen och det blev över tio olika bråk, som alla varade över tio minuter). I hopp om att dagen skall bli lugnare än gårdagen...

Bestäm dig!

Kan bli ganska frustrerad på mig själv då jag inte tycks kunna bestämma hur jag vill ha det. När jag började längta efter jullovet så längtade jag efter lugna, sköna dagar då vi gjorde så litet som möjligt och inte hade bråttom någonstans. Och nu när jullovet är här och jag inte har gjort något vettigt alls på en vecka har jag små-ångest mest hela tiden. Varför är jag aldrig nöjd?!
Vi har sovit längre på mornarna än vad vi har gjort på över 12 år! Vi har hemma så gott som hela tiden. Vi har inte haft några måsten och tagit det otroligt lugnt och långsamt. Och ändå har jag myror i kroppen. Borde ju fatta att njuta och inte hela tiden tycka att man måste få saker och ting gjort. Har märkt att min man också har behövt varva ner. Han påbörjade sitt tredje pussel idag på en vecka. Och att pussla är ganska precis vad hjärnan klarar av. Jag har pusslat, läst böcker (men har inte heller klarat av det längre än 30 minuter innan myrorna i knoppen har satt igång) och spelat en hel del candy crush (men bara de banor som man inte har behövt tänka i). Tur nog har springlusten lite infunnit sig så jag har sprungit mer än jag gjort de senaste månaderna. Ännu känns det bara urkaburka, men bara jag orkar kämpa på så vet jag att den där sköna länkkänslan kommer att infinna sig förr eller senare.
Så här på årets sista dag kan jag bara konstatera att jag har haft ett bra år och att jag är lycklig!!